Tillbaka

En artikel av Ryska Federationens Ambassadör i Sverige Victor Tatarintsev med anledning av 80-årsdagen sedan början på andra världskriget

Münchenöverenskommelsen och Molotov-Ribbentrop-pakten: historiens olärda läxor

Det tar inte alls mycket tid innan det kommer på höstens första dag en sorglig årsdag – 80 år sedan början på andra världskriget - en händelse som har blivit till den mest fruktansvärda och förödande tragedin i mänsklighetens historia och som drastiskt ändrat ödet för flera stater och nationer.

Varje år offentliggörs nya arkivdokument och material, publiceras otaliga forskningar där frågan tas upp igen om vad som lett till utbrottet av det utan motstycke storskaliga och blodiga andra världskriget. Har vi under de gångna 80 åren lyckats att verkligen närma oss till en historisk sanning och dra alla nödvändiga lärdomar av de där tragiska händelserna? Beklagligt nog det under den senaste tiden drastiskt försämrade säkerhetsläget i Europa talar snarare om det motsatta, vilket tvingar en att ofrivilligt dra oroväckande paralleller med internationella krisen i slutet av 1930-talet.

Flertalet politiker och propagandister i väst i dessa dagar är givetvis fokuserade på det sovjetisk-tyska icke-angreppavtalet som undertecknats den 23 augusti 1939. Avtalet som påstås ha tillåtit de två ”diktatorerna” att undergräva den internationella ordningen och kasta Europa ner i det andra världskrigets helvete. Genom att manipulera reella fakta och kasta sig över den ”brottsliga” Molotov-Ribbentrop-pakten, bryr sig dessa ideologer inte om en allsidig objektiv analys av  faktiska utvecklingar före kriget och föredrar att ignorera de sidor i sin egen historia som inte passar ihop med narrativen i väst.

Man kan väl så pass flitigt som möjligt spekulera över det uppenbart cyniska påståendet om Stalins och Hitlers ”lika ansvar” för krigets utbrott. Ett faktum emellertid förblir obestridligt: den verkliga politiska utlösare som på ett så tragiskt sätt raserat europeisk och internationell säkerhet blev avtalet om avträdandet av tjeckoslovakiska Sudetlandet till Nazityskland vilket slöts ett år tidigare av regeringsledarna av England, Frankrike och Italien.

Den brottsliga Münchenöverenskommelsen bekräftade att det var just ”västerländska demokratier” drivna av sin bristfälliga logik av nationalegoism och strävan efter att vända Hitlers expansion österut under eftergiftspolitikens flagga som trolöst bröt mot den internationella ordningen och därigenom faktiskt kullkastade alla försök av den sovjetiska ledningen att skapa kollektivsäkerhet i Europa.

Sovjetunionen höll på att förhandla med London och Paris så länge det gick och om politiskt ansvar och realism skulle ta över i dessa huvudstäder skulle Europa ha fått fredstryggande Molotov-Chamberlain eller Molotov-Daladier-pakter i stället för Molotov-Ribbentrop-pakten som förvirrar så starkt västerländska kritiker.

"Västerländska demokratier" gjorde emellertid ett annat val, vilket inte lämnat något alternativ för Moskva annat än det påtvingade och ytterst besvärliga sovjetisk-tyska icke-angreppsavtalet. Vektorn av den brottsliga eftergiftspolitiken som man bjudit Hitler på vände så småningom mot Moskva, och i med ett växande hot om aggression från Tyskland i Europa och från Japan i Asien gav detta avtal en chans att åtminstone få om något ett så nödvändigt andrum, undvika ett krig vid två fronter och uppskjuta den oundvikliga striden mot fascismen, vars huvudbörda Sovjetunionen var tvunget att under en lång tid bära på sina axlar praktiskt taget ensam. Det tog flera år innan man fått till stånd en antifascistisk koalition vilken stoppat Hitler-krigsmaskinen som stödde sig på satellitländernas förmåga och ekonomisk basis av nästan hela Europa, inklusive Sverige som formellt följde en "neutralitetspolitik".

Vi får aldrig glömma det pris som Sovjetunionens folk i slutändan betalat för både sitt fosterlands och världens frihet och oberoende och som förlorat 27 miljoner människoliv.  Det är likaså omöjligt att förringa deras odödliga hjältedåd, oavsett alla nuvarande västländernas försök att cyniskt manipulera och ”måla om” de historiska händelserna.

Den nuvarande osäkra situationen inom sfären av internationell och europeisk säkerhet påminner i mycket den politiska utvecklingen i slutet av 1930-talet. Flera västerländska ledare verkar ha glömt det skamliga Münchenfiaskot och dess konsekvenser, och vägrar att lyssna och ta hänsyn till vårt lands verkliga intressen och bekymmer, tänker i sanktions- och isoleringspolitikens begrepp och räknar med att bygga upp ett modernt säkerhetssystem utan och emot Ryssland.

Ligger det inte just denna logik bakom Nato:s hänsynslösa expansion österut, bakom den aktiva uppbyggnaden omedelbart nära våra gränser av dess infrastruktur i Polen, Rumänien samt i de baltiska länderna, bakom genomförandet av alliansens allt mer storskaliga provokativa övningar i Östersjöområdet, med bland annat aktivt deltagande av det alliansfria Sverige som blivit Nato:s privilegierade partner? Ser man ju inga paralleller med 1930-talet när idag, efter en enda stormakts vilja, med ett tyst samtycke eller ett aktivt stöd från de allierade och partners förstörs nyckelgrunder till den internationella rättsordningen, vare sig genom att återinföra en aggressiv protektionism inom handel eller få slut på det internationella vapenkontrollsystemet?

Med hänsyn till de tuffa erfarenheter som man samlat ihop under de senaste 80 åren får Europa inte låta sig glida ner till en ny destruktiv krigskatastrof. Det andra världskrigets historia bevisar tydligt vilka skrämmande resultat en maktpolitik riktad mot att etablera en ny hegemoni och världsdominans kan leda till om den istället för motstånd bemöts av en principlös München-liknande eftergiftspolitik och en selektiv attityd till folkrätten.

Idag, då kampen för fred och äkta stabilitet återigen blir en prioriterad uppgift på den internationella agendan, krävs det särskilt mod, realism och vishet för att börja med undan för undan förstärka ömsesidigt förtroende och flytta sig bort från den farliga krigslinjen.
Jag är övertygad om att Sverige med sitt rika humanitära arv och fredsskapande ideal kan göra sitt särpräglade bidrag till denna här gemensamma sak.

Världen, som står inför nya utmaningar och hot, behöver inte äventyrliga ytterligheter och farliga spel med ”isoleringen av Ryssland” utan återkomst till principer om en äkta mångsidighet och internationell kollektivsäkerhet. Priset på historisk sanning och politiska beslut är idag högre än någonsin.

På sin tid drog W.Churchill en slutsats av det skamliga Münchenäventyret genom att notera: de som förde eftergiftspolitiken gentemot Hitler och försökte undvika ett krig till pris av vanära, fick sedan både kriget och vanäran.

Det verkar som om även efter åtta decennier har denna slutsats inte alls förlorat i aktualitet.