Tillbaka

Mänskliga rättigheter: en gemensam utmaning för ärlig dialog

Den 10 december firades i Ryssland såväl som i hela världen FN:s internationella dag för mänskliga rättigheter. Det var med intresse som vi tagit del av Sveriges utrikesminister M.Wallströms artikel i Sydsvenskan och hennes anförande vid Lunds universitet vilka ägnades åt detta datum.

Man kan enbart välkomna allmänna förklaringar av chefen för den svenska diplomatin om vikten av att intensifiera internationella ansträngningar för att lösa akuta frågor inom sfären av mänskliga rättigheter.

Idag står vi alla inför de nya alltmer hotande utmaningarna om terrorism, spridningen av extremistideologi, ras- och religiös intolerans. Detta fordrar solidariska tillvägagångssätt av världssamfundet. En effektiv praktisk implementering av bestämmelser i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter av 1948, FN:s och Europarådets människorättsliga konventioner kräver som aldrig förr en ”gemensam genomläsning”, dialog, utbyte av bedömningar och nationella erfarenheter olika länder emellan, avståndstagande från politiserade ”dubbelmoralsprinciper” och besserwisserattityder.

I Stockholm verkar man dock än så länge inte vara beredd på en sådan ställning. Tyvärr har vi sett ett nytt försök att byta ut huvudprincip av dialog och konsultationer mot selektiva ”strafflistor” av förbrytarländer inom mänskliga fri- och rättigheter, åtagandet av vissa exklusiva befogenheter att sätta betyg genom att, som man har gjort i fallet Ryssland, bygga sig inte på verkliga fakta, utan på politiska klichéer.

Det är just denna separationsagenda som sår split och ömsesidiga anspråk, låser en effektiv lösning på de flesta problem och negativt påverkar utsikter för demokrati och etablerande av människorättsliga standarder i Europa.

Vi skulle inte vilja gå Sveriges väg och fastslå vilka länder är avancerade respektive kommande på efterkälken inom mänskliga rättigheter. Det är absolut uppenbart att på samma sätt som det i princip inte existerar idealstater, finns det helt enkelt inte länder helt fria från människorättsliga brister.

Inte heller Sverige utgör ett undantag i detta avseende. M.Wallström är säkerligen väl medveten om att Stockholm de senaste åren utsätts för allt skarpare kritik på detta område från behöriga organ inom FN, Europarådet, OSSE, OECD liksom experter från en hel rad svenska och internationella NGO.

FN:s råd för mänskliga rättigheter har bland annat tidigare i år som följd av sin senaste universella periodiska granskning av Sverige lämnat hela 206 anmärkningar och rekommendationer (år 2010 – 150).

Vi hoppas att utrikeministern utan några som helst samvetsbetänkligheter erkänner att den sanna bilden av nutida Sverige inte skulle vara fullständig utan migranter som lider på de svenska gatorna av fattigdom och våld; utan brandhärjade moskéer och flyktingarnas tältläger; utan judar i Malmö som fruktar för sina liv; utan svenska romer som vägras inträde till hotell, restauranger och bensinmackor; utan samer som försvarar sina traditionella renbetesmarker från industrins expansionsplaner och arrangörer av internationella militärövningar i NATO:s regi; utan avslöjanden av fakta om införandet av databaser som innehåller uppgifter om enskilda personer.

Trots upprepade löften från den svenska regeringen har man hittills inte gjort FN:s konvention om barnets rättigheter av 1989 till en svensk lag. Härmed bör noteras att Sverige inte anslutit sig till det tredje tilläggsprotokollet av 2011 till denna konvention, som säkerställer barnets självständiga rätt att överklaga till FN:s barnrättskommitté. En omänsklig och grym praxis att hålla barn isolerade i häkten under en obegränsad tid förblir oförändrad.

Till och med i ett sådant ur jämställdhetsperspektivet avancerat land som Sverige kvarstår betydande skillnader mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, samt våld mot kvinnor.

Var tredje journalist i Sverige får hot i samband med sin yrkesutövning.

De senaste månaderna förvärras tyvärr dessa problem mot bakgrunden av den storskaliga humanitära krisen i landet i samband med det oupphörliga flyktinginflödet. Särskilt utsatta råkar vara asylsökande barn, i synnerhet ensamkommande, vilket svenska människorättsorganisationer och barnombudsmannen slår larm om. Förvar i olämpliga levnadsförhållanden, omfattande brist på elementära hälso- och sjukvårdstjänster, samt på undervisning, sysselsättning och aktiviteter, avsaknad av mat och kläder, brist på kompetent lokal personal och information, systematiska kränkningar från trakasserier till människohandel. Utan att åtgärda dessa problem går det knappast att betrakta det svenska systemet för skydd av mänskliga fri- och rättigheter fullgott och effektivt.

Således innan man a priori ger partiska bedömningar och sätter gängse politiska etiketter på andra länder behöver man ge upp taktiken att sopa under mattan sina egna oegentligheter och istället inrikta sig på en ärlig, lugn och ömsesidigt respektfull dialog med samtliga partners.

I läget när vår kontinent, såsom världen i helhet står inför allvarliga prövningar förknippade med terrorismoffensiven, sammanflätade regionala konflikter, den i modern historia makalösa migrationskrisen, blir uppgiften att hitta lösningen på problem rörande mänskliga rättigheter flerdubbelt så komplicerad.

Vi är övertygade om att denna lösning bör sökas via utveckling av ett rejält öppet samarbete. Utbyggnaden av ”dubbla standarder” när det gäller Ryssland, såväl som sammanställandet av ändlösa ”politiska thrillers” om vårt land däremot kommer inte att hjälpa till saken.